Möter
Den djupa blicken
Utan rädslan
Att gå sönder
Igen

Tunga dagar

Det ljus som släckts
Får aldrig slockna
Den tomhet som skapas
Får ej vara grund för att börja hata

Det ljus som tänts
Sig starkare växa
Den insikt som skapats
Är grund för att börja älska

Livets ting
Och varann

Att sin egen spegelbild få se allra längst ned i schavotten är få förunnat.

Tack och lov.

Än mer få förunnat att få återberätta det.

Tyvärr.

Som en ängel
Med det mjuka
Alabastervit

Som en vindpuss
Över himmelen
Ser ett norrskensspel

Som en smekning
Med ett ordspel
Sköljer över mig

Som att älska
Utan slöja
I månskensvik

Som att kyssas
I det varma
Fyller med vackert liv

Som att trolla
Med en tanke
Jag tar mig dit

Som blå dunster
Själ min träffar
I en verklighet

Som en ängel
Med det mjuka
Alabastervit

I det regn som översköljer vardagen bor en förändring som kommer ge näring.

I det gräs som översköljts av regn bor det växtkraft.

Ur det regn som översköljt dagen kommer framtiden.

Ren och hel.

Alltid.

Ren och hel.

Det är när man ligger längst ner i det mörka, där på botten.
Alltså allra längst ner på det smältande isflaket på botten av den mörka avgrund, man på riktigt känner värmen från de hundratals händer som sträcks ned mot en.
Och att på tå ställa sig för att nå.
De värmande händerna.
Att vilja nå.
De värmande händerna.
Som inte har en aning om att de alla alldeles nyss dragit upp en itufallande själ.
Från hjärtat; Kudos och kärlek till varje värmande hand.

Om att tröttna
Om att somna
Om att leva
Om att vakna
Stundom älska

Om att fråga
Om att få frågan
Ibland
Om att vakna
Om att leva
Stundom älska livet

Den största resan början alltid med ett bestämt sinne, packad väska och en fot framför den andra.

Så vad väntar du på?

Som det vinterland
Som sakta singlar ner mot marken
Stelnar tiden
Omkring dina steg

Tanken din fryser
Stilla låser
Fast

Oprövad står klivet ut
I världen
Fast

Som det vinterland
Som sakta töar bort
Rinner tiden bort
Omkring dina steg