Det är när man ligger längst ner i det mörka, där på botten. Alltså allra längst ner på det smältande isflaket på botten av den mörka avgrund, man på riktigt känner värmen från de hundratals händer som sträcks ned mot en. Och att på tå ställa sig för att nå. De värmande händerna. Att vilja […]

Som när du vandrat de vita stegen och vaknar upp i din egna verklighet delad av andra och värderar molnens gång över himmelen annorlunda och mer.

Kallas tacksamhet.