Det är när man ligger längst ner i det mörka, där på botten.
Alltså allra längst ner på det smältande isflaket på botten av den mörka avgrund, man på riktigt känner värmen från de hundratals händer som sträcks ned mot en.
Och att på tå ställa sig för att nå.
De värmande händerna.
Att vilja nå.
De värmande händerna.
Som inte har en aning om att de alla alldeles nyss dragit upp en itufallande själ.
Från hjärtat; Kudos och kärlek till varje värmande hand.